Har inte kunnat uppdatera bloggen , varit något knas! Hoppas på att det funkar nu!
Idag ska jag berätta om separationen från barnen pappa , hur det var för oss , för barnen , hur vår relation är idag..Så ett långt inlägg , men väldigt viktigt då säkert många kan känna igen sig. Jag kommer skriva R när jag pratar om mitt ex. Han vet att jag ska skriva detta inlägg. Det är från min synvinkel.
Så nu kör vi!
Jag och R träffades när jag var 18 och han 20. Vi var tillsammans i 10 år , 3 år som gifta. Jag blev gravid med Lovina när jag var 21 , då bodde vi på ängö i kalmar. Sedan flyttade vi till öland , vi båda var uppväxta där och ville skapa en bra uppväxt för våra barn. Jag jobbade då på öland också och min familj och R´s familj bodde på ön . Så det var många fördelar. Jag tror vi levde på livet som dom flesta barnfamiljer , vi flyttade från lägenhet till hus , renoverade , hade fullt upp med alla kidsen. Vårt fokus låg hela tiden där. Tid för relationen var liksom lika med noll! Såhär i efterhand när vi gifte oss , var det mest för det är väl det som förväntas av en. Där är både jag och R eniga. Vi har pratat mycket om detta efter separationen. Japp så levde jag mitt liv tidigare , att tänka på vad som förväntas! Det är så galet , idag säger jag fuck de! Lev ditt liv som du tycker passar! Men vidare nu , Jag hade en riktig dipp i vår relation under graviditen med Elise (mellandottern) så pass illa att jag inte ville leva. Den storyn ska jag berätta om i ett framtida inlägg med psykisk ohälsa. Men det var efter att jag var så långt ner i skiten och sakta tog mig upp som jag frågade mig själv , är jag lycklig , hur mår jag i min relation? När man har kids tror jag det är så lätt att vardagen blir vardag 24/7 , man går brevid varandra , en puss här och där , tar varandra för givet och så bara fortsätter det dag ut och dag in. Jag kände är det såhär livet ska vara? Inget sex , (sorry för känsliga pers här) ingen tid med varandra , man snackar barn , jobb ...ja mycket roligare än så blir det inte. Förstå mig rätt här , jag vet att det är skittufft att ha barn samtidigt man ska rodda jobb , relation m.m . MEN vi har alltid ett val , lika viktigt som det är att hålla liv i vilken annan relation som helst så är det viktigt att bevara kärleken till varandra. Men någonstans mitt i allt kaos , började mina känslor vara annorlunda. Jag började prata med R våren 2 år innan vi bröt. Jag mår inte bra , jag beskrev allt jag kände . Fick dock ingen respons , det las över på mig , du vill aldrig ligga , du vill aldrig detta ..osv...Just då tänkte jag så, aa fan jag måste skärpa mig , det är jag som är problemet här...jag borde tänkt - varför vill jag inte ha närhet med min man , istället så tvingade jag fram känslor som inte var där. Jag och R har pratat om detta mycket , vad jag tror så är det lätt för mannen att lägga problemet på att ja fan får aldrig ligga hemma med kärringen typ , men vad gör egentligen mannen för sin kvinna? INTE ETT SKIT! En relation måste man vårda , visa uppskattning , överraska , visa ett genuint intresse , Så ni män där ute som klaga på att ni aldrig får ligga - VISA ATT NI SER ER KVINNA FÖR HELVETE!!!! så nu fick jag avreagera mig ltie ... haha! Och nu menar jag inte ta upp dammsugaren o städa!! Bara för att vara extra tydlig! Men som sagt det var här vi såg saken olika , sommaren 2016 plussade jag , känslan som var då var väldigt oklar , jag och R hade det dåligt , jag mådde skit i relationen , men jag ville samtidigt inte ge upp. Jag kunde inte göra en abort. Tacksam för det då vi har världens finaste prins i våra liv <3 Men det året var tufft. Jag började gå till psykolog direkt i samband med min graviditet , jag var så djupt deperimerad i förra graviditeten, så jag ville får stöd direkt. Det var också där jag för första gången pratade högt om hur jag kände i min relation , att jag hade tankar på att lämna , och ifrågasatte är det här normalt? ska man må såhär i en relation? och också rädslan att lämna en relation med barn inblandat. min psykologs svar var nej . Du är 26 år Caisa , du ska leva , du ska känna kärlek , du ska känna att någon uppskattar dig tillbaka ... Jag pratade med R om detta , om vår relation återigen , så vi började gå i parterapi , visst blev det lite bättre till en början men sedan samma mönster igen. Runt jul så sa jag till min syster , jag mår inte bra , jag vill inte det här med. Hon sa känner du 100% att du har gjort allt du kan för att stanna. Just då kände jag nej. Nej det har jag inte. Så jag forsatte , jag gjorde små sakerna , jag pratade , jag uppmuntrade. Men mina känslor fanns inte kvar längre. I mars 2017 innan Mio fyllt 1 år . Ringde jag till min syster i bilen innan jag gick in. Jag sa att i helgen kommer jag berätta för R att jag vill göra slut , jag grät , hon grät . Hon frågade mig igen är du helt säker, då blev mitt svar ja, jag har gjort precis allt. Blir tårögd när jag tänker tillbaka på detta. Nu var det söndag , jag och R satt i V-rummet när kidsen hade somnat. Jag pratade med R , hur jag mått , hur jag har känt , och sa att jag väljer att gå nu . R blev väldigt ledsen , såhär i efterhand upplevdes jag nog som väldigt kall. Men jag hade varit ledsen så länge omvartannat liksom , tror vi kvinnor gör så , bearbetar en längre tid , medan män blir helt chockade trots ämnet tagits upp under år. I början var det sjukt jobbigt för oss , särskilt för R och barnen. Jag var föräldrarledig i ca 6 månader till . Barnen bodde då hos mig hela tiden , R hade barnen då varannan helg till att börja med. Bytet var hemma. Så barnen inte behövde flyttas runt. Sedan till sommaren hade R onsdagar och varannan helg . För barnen var det jättejobbigt , mycket tårar , hade svårt att förstå, det var så jäkla tufft att se dom så ledsna. Barnen fick ringa R när det var jobbigt , och R kom ibland hem och umgicks. Det var ett riktigt tufft år för alla. Men vi stöttade barnen , och vi hade en bra dialog , för det mesta , ibland blev vi såklart trötta på varandra och tjabbade endel. Mitt fokus har alltid varit på att få det att fungera. När jag valde att gå , ville jag tro att det jag och R hade är för livet . Även om vi inte hade den där stora kärleken för varandra , levde vi ändå i 10 år tillsammans, han är barnen pappa , och en nära person i mitt liv. Det vi har skapat för barnen är något jag värdesätter så mycket . Det har inte varit lätt , men vi båda har jobbat på det. Idag har vi en riktigt bra relation , vi umgås alla högtider tillsammans med barnen , vi hänger ibland med barnen , och snackar i veckorna. Jag kom ihåg att många sa , ja till en av er träffar någon ny , jag sa alltid nej , för mig är det inte ett alternativ att träffa någon som inte har förståelse för våra relation . Och så träffade jag fantastiska J som stöttar detta till 100% och även R´s nya partner är på samma plan! Julen firade alla barnen , jag R och J tillsammans här och midsommar ska vi alla fira tillsammans och även med R´s partner och hennes kids. Så jäkla underbart! Jag vet att alla inte har det såhär , många separationer kanske slutar i kaos , otrohet m.m ..För mig var det dock så viktigt att lämna relationen med huvudet högt . Och vara säker på mina känslor innan jag tog steget. Och inte basera mina känslor till någon annan. Och samma för R . Vi har pratat mycket om detta. Och det är också en av anledningarna till att vi har så god relation , det var inget svek inblandat. Om jag var perfekt under vår relation? ABSOLUT INTE! jag kunde vara riktigt otrevlig , vara nedvärderande , och säga saker jag inte menade . För detta har jag givetvis bett om ursäkt. Det finns alltid 2 sidor. Det jag gör idag är att jag är bättre än så , det tar jag med mig i relationen jag har idag, att alltid prata med respekt , att få förståelse , lyssna , och visa uppskattning. Och hur viktigt det är med egentid. För även om jag och J inte har gemensamma kids så lever vi som en barnfamilj på heltid. Jag kommer inte göra om misstaget att ta varandra för givet. Och vad jag tror när jag och R har pratat är det något han tar med sig också.
Så hörni , jag skapade ett liv som jag älskar. Även om det gick mot vad alla tyckte , tänkte , men komihåg , dom lever inte i just din vardag , dina känslor! Att leva ensam i en tvåsamhet , är inget att efterstärva mina vänner! Idag är jag galet tacksam för att barnen har 2 vuxna till i livet som älskar dom. 2 vuxna som finns där och stöttar när kidsen har det svårt. Och tacksam för att R och jag har skapat ett liv för barnen, som ja absolut skiljer sig från andra , men är det dåligt för de? Nej det skulle jag inte säga. Barnen är lyckliga , älskar sina bonusföräldrar och mår bra.
Respekt och Kärlek 💜