npfmorsan.blogg.se

På förskolan från 4-5 år hade Lovina egen resurs , det behövdes då resursen fick jobba mycket med lovina där. Och även stötta henne i det sociala samspelet. Det ingår liksom i hela ibt processen..Och Det gick så himla bra! Allt bara flöt, det var sällan kaos och allt kändes väldigt bra! Inför förskoleklassen hade vi nätverksmöte, alltså där nya läraren är med, rektor, hab och vi som föräldrar då vi går igenom allt där Lovina behöver stöttning. Alla kom överens om att Lovina inte behövde resurs i nuläget. Och pedagogen hon hade i färjestaden var helt fantastisk. Så hur gick allt? Alltså gud , över förväntan...Det gick så himla bra! Lovina älskade skolan , sina vänner och sina lärare. Och jag kände verkligen att pedagogerna var lyhörda för lovinas svårigheter...Och jag är sååå jäkla tacksam för att dom bemötte Lovina helt klockrent! Man tänker att det är så det ska vara ju , det är ju deras jobb..men jag vet annat så nu i efterhand är jag så glad att Lovina fick dom pedagogerna som gjorde hennes år i fsk till det bättre! Och under detta året var de inte high life direkt , jag och Lovinas pappa separerade våren innan hon började fsk, och jag flyttade till kalmar med alla barnen innan sommaren ...Den storyn kommer! Och såklart påverkar en skiljsmässa alltid barnen . Det går såklart inte att undgå. Men vi gjorde det bästa för att hålla god ton. Jag jobbade på öland så barnen pendlade mina dagar , det var hopplöst att hitta boende på öland så barnen pappa flyttade också in till stan , och till hösten blev det skolbyte...

Det här är ju en av sakerna jag går igenom mitt huvud om det var rätt beslut ..för det var i åsk 1 allt gick åt helvete om jag kan uttrycka mig så! Lovina har alltid varit väldigt glad , sprallig extremt utåtriktad och positiv..Men när skolan började blev det en helt annan Lovina som visade sig..mer ilska , utbrott , uppnosig af...Och shit så mycket tjabb med kompisar som vi aldrig varit med om innan. En dag när jag var på jobbet fick jag ett samtal från skolan ...En kompis i Lovinas klass hade fått med Lovina på en rymning? När läraren ringde hade alltså barnen varit bort i 20 min? Och lovinas lärare lät likcsom lite garvig , alltså svårt att förklara men upplevde de så jävkla respektlöst..Så jag fick ju bara lämna allt på jobbet och köra fort som fan in till kalmar , ringa barnens pappa och på bron fick jag samtal att barnen var hittade! Tack o lov! Man hinner ju tänka skapligt många katasrof tankar... Och sedan ..hände skiten igen?? och fy fan då lackade jag sönder! Har ni ens koll på barnen? Och här tog det mycket på lovina...hennes kompis sa att följer du inte med så...aa ni fattar! Lovina tog detta väldigt hårt för hon vill gärna göra alla nöjda samtidigt som hon vet att det hon gör är fel. Så hon vågade inte gå till skolan, hon var rädd att det skulle hända igen ... Det här var verkligen så galet kämpigt ....hur får man sitt barn till skolan när ens egen tillit till skolan är som bortblåst? jävligt svårt kan jag säga! Och Lovinas lärare då , hon pressade lovina när hon behövde pausa , jag upplevde ingen förståelse alls... tros tydligheter från mig och hab ..Och som förälder ger man aldirg upp kampen för sitt barns rättigheter! Fan vad man krigar! Jag började märka tydlig skillnad hemma ..gnistan i lovina fanns inte där...och detta hände på 6månader....Och sedan hände annat på hemmaplan som gjorde Lovinas år ännu mera till ett helvete...Jag blir så jäkla tårögd när jag tänker på hur mycket denna lilla tjej har fått gå igenom..Varför ska det vara så jäkla svårt för att man inte följer "normen" i sitt utvecklande..Har vi inte kommit längre än så? Hur som helst så flyttade Lovina hit på heltid våren 2020, och det är här hon vill bo. Såklart så löste vi det och hon bor hos sin pappa när det passar henne. För just nu är det så vi gör. Lovina har just nu anpassad skolgång och går 8-10 , det är vad Lovina orkar med.

Det handlar inte om vilja utan förmåga. Kan jämföra med en vuxen som kraschar in i väggen och ska ta sig tillbaka . Så är det för Lovina just nu. Så jag har lagt om ett schema här hemma dagtid. Och hon jobbar sig sakta tillbaka till skolan. Hon har börjat visa mer livsgnista igen :) Yeey! Hon har ny lärare och ett bättre bemötande/förståelse. Vad vi gjorde på hab förra veckan ska ja dra lite fort också , hon gör tester för att kolla vilken nivå intelektuellt hon ligger på så vi kan anpassa det som behövs utifrån hennes förmåga. Man vill inget hellre än att ens barn ska må bra. Och jag kan verkligen erkänna att det inte alltid är lätt. Ibland är jag så slut så jag varken vet ut eller in..Och ni vet när man känner att man inte räcker till, det är så himla jobbigt! Det finns många gånger jag bara vill gråta, skrika , fucka ur själv ..aa sure ibland gör jag det! inte fuckar ur kanske! Men aa ni förstår? Och sen känslan att man ska räcka till för dom andra små liven också..Men jag försöker verkligen . Dock vill jag ändå skriva till andra i samma sits eller till andra som har barn utan npf också ..det är ok att vara trött, det är ok att chilla i soffan , det är ok att gå iväg och bryta ihop. Att orka vara den "perfekta" morsan är inget att eftersträva för vem fan är perfekt. Alla är mänskliga och vi gör vårt bästa right?